En underbar höstdag...

Jag följer hösten med min kamera... Blandar här upp med ett par foton på mina underbara ungar... 

Min terapi...

Igår när jag satt på tunnelbanan på väg från Hökarängen till Gustavsberg för den stående promenadgruppen, så spanade jag ut genom fönstret. Det är så jag oftast sitter då jag är själv och sitter vid fönstret. Det slog mig hur vackert det verkligen är med molnen som tecknas mot den blå himlen. Ja det var fint väder då... Jag skrev ett långt inlägg om hur jag känner mig just nu som jag tänkte posta i min WP-blogg som får vara min "beskrivande" blogg om mitt mående och mina infall... Men inlägget lade jag i stället till mina egna handlingar. För egentligen vet jag inte hur jag mår... Är det konstigt? Jag vet faktiskt inte. Det är sant, jag mår hyfsat nu men svajar upp och ner. Tålmodigt försöker jag vänta in alla inblandade, jag försöker vara aktiv men inser jag inte klarar av det så som jag vill. Så förutom min promenadgrupp, min familj och min man är kameran min terapi. Jag letar innerligt efter vackra motiv att måla min vardag med. Det finns inte så mycket att göra anser jag just nu när jag bara väntar, på ny läkartid, på KBT, på samtal från min handläggare på FK etc.

Nåja, ovan är några av bilderna jag tagit med min fina Sony-kamera. Hur jag hanterar kameran har jag inte helt klurat ut men det ger sig tids nog. Jag har en dröm om att få utveckla mitt fotograferande men inser att tiden passerar med stormsteg... Hade jag bara varit yngre så kanske... Nä, illa nog att tänka så, men visst, jag önskar att jag varit trygg i mig själv när jag skulle välja min bana i livet, det var jag inte och den banan dök rakt ner i avgrunden...